hannagustin

Det är idag den 20 maj, och för exakt ett år sedan var det dags för våran tredje majutgång. En i raden av alla studentfester vi hade tillsammans med utgångsklass 06 från Kopparlundgymnasiet. Det är alltså lite knappt ett år sedan alla vi slängdes ut i samhället efter 12 år bakom skolbänk.

För mig var det en dag jag längtat till, men det var också en dag jag hade mardrömmar om. Vad kommer hända nu? Många krokodiltårar har strömmat ner för mina kinder ovetandes om vad morgondagen erbjuder.`Min osäkerhet inför framtiden är det som har hämmat mig mest. Jag är liksom rädd för det jag inte känner till. Det gör det inte lättare när jag inte vet vad jag vill göra med min framtid. Vad ska jag blir när jag blir stor?

Mitt uttalade mål innan jag tog studenten var att jag skulle jobba i ett år och tjäna pengar. Det vill säga det mål jag ansåg lättast nå upp till. Det har jag uppfyllt, men det känns inte som att jag blivit något klokare om vad jag vill göra sen. Men jag har verkligen tröttnat på mitt jobb, jag behöver en ny utmaning. Mina planer är därför att börja plugga i höst, jag är fortfarand väldigt osäker om det verkligen är det jag vill. Men jag behöver som sagt något nytt att hugga tänderna i. Om det inte skulle duga kan jag ju alltid hoppa av, men jag måste börja våga. Jag kan inte låta någon annan bestämma vad jag ska göra, även om jag ibland skulle vilja det.

Det jag tror jag vill säga är att jag ser ett slut på en fas i mitt liv. Jag kommer i höst än en gång påbörja något nytt och skrämmande, eller ska jag skriva spännande? Ja, i höst kommer jag, om jag kommer in, börja studera ett kandidatprogram i kultur, samhälle och etnografi vid Uppsalas universitet. To be continued...

När jag var liten bodde jag på landet, inte en affär i sikte och närmaste samhället var Skultuna som låg 7km därifrån. Vi bodde i ett hus som min pappa byggt tillsammans med min mamma som då var gravid med min lillasyster. Det var ett rött hus med vita knutar. Vi hade en stor tomt och på sommrarna så brukade jag ställa min stora skivspelare i fönstret som var på vid gavel. Sedan dansade jag och sjöng mina senaste favoriter på gräsmattan utanför mitt rum. Jag brukade också leka med dockor, barbies, my little ponnies och elins favoriter gosedjur. Det var alltid jag och elin som lekte tillsammans, det är i alla fall det jag kommer ihåg.
Jag brukade också leka tillsammans med min granne David som var ett år yngre än mig, vi brukade leka mer pojkiga lekar. Ett tag hade vi ett cowboy-fort och det hade ett namn som jag inte kommer ihåg.
Men jag kommer också ihåg hur jag kunde gå ut i skogen alldeles själv, och hur jag på våren rannsakade hela ängen för att hitta de första tussilagorna. En gång hittade jag den första på min egen födelsedag, då var jag lycklig. På ängen fanns det en björk som jag brukade klättra i och ibland tog jag med elin och david dit, men det var alltid jag som klättrade högst av oss.
I mina lekar brukade jag ofta fantisera ihop att jag bodde på det platsen jag befann mig på och jag var ofta ensam. jag tog hand om mig själv. Innan jag skulle sova kunde jag göra gångar i sängen med hjälp av täcket. Sedan kröp jag ihop som en boll i ett hörn av sängen och låtsades att jag bodde där och att gångarna var min rum.

Idag kan jag inte fatta att jag varit så liten, att det var jag. Jag ler åt vissa minnen som om det vore någon annan som upplevt dem. För den lilla flickan har inte många egenskaper som jag har idag. Men de dragen jag har kvar av henne är nog de mest starka dragen jag har. Jag är glad, jag vill gärna bestämma och få uppmärksamhet, och jag gråter så fort jag blir arg, ledsen, eller när jag inte kan hantera mina känslor.

Men något jag inte har kvar, det är viljan att bli florist.

Det finns alltid två sidor på ett blad.

Idag vändes ett blad, jag är lycklig, glad, förväntansfull och adrenalinpumpad till bristningsgräns. Jag är glad att leva här och jag njuter av att få uppleva denna stund i mitt liv.

För tillfället skulle jag kunna stanna kvar i detta liv ett tag till, jag har inget emot min tillvaro.

Varför denna glädje?

För jag kan motbevisa mitt förra inlägg genom styka ett streck över det. För jag har insett att jag spelar i ett lag som jag trivs i. Men också för att min lagkamrater verkar trivas med att ha mig med, vilket jag inte upplevt på väldigt länge. Den segern är större än den segern vi vann idag. För vi vann, 4-1 till oss mot det tuffaste motståndet i kvalet till division 2.

Nu ska jag sova ett par timmar och sedan jobba hela dagen och natten imorgon. Men på lördag smäller det igen, sista kvalmatchen och efter det en lagfest, där förnamnet är för bra för att vara sant.

Jag sitter nu i soffan, alldeles för trött för att sitta här, men jag känner att jag vill skriva något. Jag vet inte vad, så jag får se vart det leder...

Ikväll har jag varit i Kungsör, ett ställe som jag bara förknippar med innebandy och det var just den anledningen som jag satte min fot där idag. Första kvalmatchen till avancemang i division 2 och gissa vad? Vi vann, vi var verkligen grymt bra. Resultatet blev 7-2, men inga mål för min del idag, attans. Jag har på något sätt svårt att släppa innebandyn, men jag tycker egentligen det är drygt. Jag hatar bortamatcher, att spendera en hel kväll på att åka bil till typ kungsör eller örebro. Ibland känner jag att jag inte vill, men när jag väl är på planen är det som att jag glömt allt det jobbiga. Jag slipper liksom tänka, för det viktigaste just då är att spela bra och att göra mål. Att göra mål är liksom en av det mest underbara känslor som finns, det är en känsla av lättnad och stolthet. Om jag vågade skulle jag skrika rakt ut, jula dubbla gånger och ta emot publiken jubel. Men det gör jag ju inte, för det är ju så att man får inte vara för "mycket" i detta land, du får bli glad, men inte "för" glad. Så är det egentligen med det mesta, därför blir det svårt för en sådan person som mig som växer av komplimanger och positiv kritik. För jag går ju emot normen när jag tror mig vara duktigare än alla andra. Det har varit ett av mina stora problem under min innebandykarriär, eftersom när man avancerar uppåt till eliten så är man inte den som tar upp mest plats längre. För alla konkurrerar om varenda plats och det är svårt att slå ur underläge, speciellt när man inte får tillräckligt med uppbackning. Den största anledningen till att jag inte klarade av att ta mig till eliten var att mitt psyke inte var tillräckligt starkt av sig själv. Jag hade inte kraften att stanna när det inte var någon som pratade med mig, för det var så det var. Jag kunde gå hem och säga hej då, men det var ingen som hörde det. Så i slutet satt jag på min plats i omklädningsrummet som en grå mus, tyst utan att någon såg mig. Det gjorde att jag slutade prata i skolan och att jag dessutom fick färre och färre vänner kvar utanför innebandyn. Jag upplevde mig själv som socialt störd, att det var något fel på mig. Jag vet inte riktigt vad jag vill säga med detta, jag tror jag bara vill förklara, varför det blev som det blev. Eller rättare sagt en utav anledningarna till att jag slutade satsa helhjärtat på innebandyn.

Innebandyn är en del som jag nästan lagt bakom mig, jag spelar mest på skoj. Men under en match så är instiknkten att göra mål fortfarande lika stark. Men jag kommer nog aldrig kunna spela ut min lycka fullt ut någon mer gång.

Häromdagen sprutade tårarna ner för min kinder och jag upplevde att allt runt omkring mig snurrade i ett evigt trivialt hjul. Att jag aldrig kommer komma loss från detta hjul, för jag har inte det som krävs att släppa taget. Jag vågar inte, för jag har inte någon stark känsla över vad jag egentligen vill. Jag sitter fortfarande fast här utan någon ledtråd om framtiden. Medan alla andra redan hittat sin väg, så har jag inte ens vågat ta ett första steg, så kändes det. När min pappa frågade mig om hur jag ville att mitt liv skulle se ut om 10 år så brast det totalt. Jag tjöt som ett litet barn och ville bara gräva mig under jord, det gjorde så ont inom mig. Varför? För jag vet knappt vad som kommer hända om vecka. För jag har inga framtidsvisioner som går att tyda. För att pressen att var unik, att se allt och uppleva, att helt enkelt leva livet har blivit en sådan stor hype att jag inte vet vart jag vill starta. Ska jag resa? Ska jag plugga? ska jag uppleva? Vart ska jag resa? Vad ska jag plugga? Vad vill jag uppleva?. Vem är jag?

Idag ser jag inget ljus i tunneln, men jag har inte samma panik. Det löser ju sig, men jag tror att det är min oro att misslyckas, att förlora som är störst. Det är den som tar över mig i sådana situationer som jag nyss beskrev, min prestationsångest. Jag tror att jag kan förlora i mitt eget liv, vilket känns patetiskt i skrivande stund. Men så är det ofta, det är en kvarleva ifrån min tid som idrottskvinna och ifrån tiden i plugget. Att man alltid ska vara bäst, göra mest mål och lyckas med allt, mvg är det enda som gäller allt annat är ett misslyckande.

Det är så svårt att acceptera att man duger som man är, att det här är mitt liv. Att livet inte är så jävla glamoröst som jag hade hoppats på.

We take one step into my wonderland
with blue roses and friendy big fishes
There's a fog in the air and it smell like peaches.
Take my hand, I'll show you everything.

We are walking along the shore
Birds are talking and they sings like Elvis
Where do you take me my dear?
Does it really matter darling?

Don't you see?
Yesterday is now and tomorrow never comes.
Please kiss me for all this time,
we wasted on not living the dream.

He lean closer to me, nothing happens
Everything goes blur
Then I wake up, to the sound of,
I can't help, falling in love

The Kings Of Vegas – I Can't Help Falling In Love With You (as made famous by Elvis Presley)

Om en timme är det dags igen, ännu ett äventyr i vinröd piké och skärmkeps. Men denna natt är inte som andra nätter, idag invarderar lilla subway det stora subway. Anledningen? jo dom ska minsann ha personalfest och utnyttjar därmed oss som arbetskraft, buhu.

Nej skulle verkligen vilja sova..

First Aid Kit – Tangerine

Verkligheten är inte konstant och allt förändras och tar andra former, jag försöker anpassa mig men ovissheten har varit min överman. Därför blir det svårt att gå vidare, att kunna acceptera att inget är för evigt.

Jag försöker vara glad över det lilla när det mesta går emot mig, men skrattretande nog kanske det jag vill inte är mitt öde.

Jag ser min syster mer som en vän än som syster, hon är nog den roligaste människa jag vet.

Men nuläget är endast en avsats, en periodpaus i livet, en gråmulen tid. Men jag är nog mest pessimistisk eftersom att alla andra har startat sina nya liv och jag fortfarande är kvar här.

och till sist en låt till alla som känner sig otillräckliga ibland.

Florence + The Machine – You've Got The Love

Egentligen har jag massor att skriva om, tankar som rusar runt i mitt huvud. Men en egenskap jag har är att inte få ord på min känslor och tankar, en egenskap som i 9 fall av 10 inte är till det bättre. Dessutom känns alla tankar på något sätt för privata för att skrivas eller uttalas. Om jag skulle offentliggöra dem så är jag öppen, och vem som helst kan ta kniven och döma mig. Men oftast så är det väl fel? men jag är ju rädd för det, därför undviker jag det. Undviker det lika mycket som alla andra som är rädda för att bli sårade, rädd för att sanningen gör alldeles ont. Vi är ju bara människor, eller?

Lite i taget, utan ansträngning

börjar jag inse, att snart

är tiden då jag växte upp över

jag kan snart kalla mig vuxen

 

Svallande känslor och förvirring

Vem är jag? Vad vill jag?

Vem bestämmer vad som är rätt?

Älskar, älskar inte, jag vet inte.

 

Ständiga frågor utan svar

Men jag ser allt tydligare nu

Jag ska lära mig leva, älska, se

För inget är för evigt

Just nu är jag med mina absoluta favoritflickor, på vårat absoluta favoritställe, blomstergatan. Känslan av att vara här är så bra, för det spelar ingen roll vad man säger eller gör, allt är accepterat och respekterat. Du får vara den du är och jag älskar det. Jag är så glad över att det är så. Jag ska åka och jobba sen, medan de andra ska gå ut, sedan så blir det en sleepover för andra dagen i rad, mysigt.

Jag skulle bli förvånad om det finns en fläck i vårat kök nu, för jag har städat överallt! Jag har till och med putsat fönstrena och skurat köksfläkten. För att fira detta har jag hängt upp julgardiner, julen gör mig ju lite smått lycklig. Julmusiken spelas på högsta volym och det är fortfarande bara november, jag är nog lite julskadad.

Min pappa är som sagt i the big apple och jag tänkte att han skulle köpa ett par converse som jag själv kan betala.. så pappa om du ser det här så kan du ju köpa ett par som jag betalar när du kommer hem. Något av dessa tre par skulle bli bra, i storlek 38 tack:D




lägger till en bra låt med New york-tema

Ibland är jag riktigt effektiv, detta hann jag med idag, sovmorgon till klockan ett, tvätta två proppfulla tvättkorgar, dammsuga nästan hela huset, plocka in i diskmaskin, jobba och laga mat för minst 3 dagar framåt.

Detta har jag lagat idag.

Nubbesill - matjessill i gräddfil, majo dill och lök

Fläskytterfilé julmustsås och potatis x2

Wook med grön curry, fläskytterfile, räkor och jordnötter

Imorgon är ja ledig, jag undrar vad jag ska göra då? Det är träning på kvällen, men jag har ju ont i halsen så det visar sig om jag orkar träna.

Nu har pappa dragit tillsammas med sin högra hand Lena till världens huvudstad, the big apple, New York. Jag är själv hemma och kommer att vara det fram till nästa tisdag. När man är själv så uppskattar man verkligen att ha folk runt omkring sig, för nu händer ingenting om jag inte gör något åt saken. Jag har tagit tillfället i akt och börja sova i pappas och lens dubbelsäng, lite skillnad om man jämför med min pluttiga 80-säng.

Något annat roligt som har hänt är att min pappa och Lena har förlovat sig, jag blev ganska förvånad när jag såg bilden på facebook. Men när jag tänker efter så var det ju ganska självklart att de skulle göra det då, om det någon gång skulle bli av. Det jag är mest nyfiken över är vem det var som frågade, för det skulle lika gärna varit Lena som gjorde det. Men min gissning är att det bestämde sig tillsammans innan och gjorde det så fort de landat i Paris som det spenderade några timmar i innan det bar av till NY.

Förra veckan var ganska slitig, jag drogs mellan jobben, innebandyn, fester och mig själv och mina känslor. Det har resulterat i att jag har fått ont i halsen, igen. Mitt svalj är uppsvullet och att ligga hemma i en vecka skulle min kropp inte säga nej till, men så tjänar man absbolut inga pengar. Ikväll jobbar jag mellan klockan 18-0.30, jag hoppas verkligen inte att det är mycket folk ute som vill ha mackor så jag hinner göra klart allt i tid.

Nej nu ska jag städa lite och kanske jag mat snart...

För några veckor sedan så drömde jag exakt det som hände idag. Det var ingen deja vu, men ändå så var situationen den samma. I drömmen så blev jag mer irriterad besviken och uppgiven, men ändå tom och det är samma känslor nu. Jag borde vara förtvivlad och ledsen, men det är jag inte. För ärligt var det vad exakt vad jag förväntat mig och därför blir jag mest irriterad och besviken på mig själv. Även om det inte var kärlek, utan mest en lek, så är det svårt att tycka att det är "lungt"...

Love the game, det kändes faktiskt som en vinst... spelade match idag mot serieledarna typ, och vi spelade lika, 3-3. Jag gjorde ett mål, så jag är glad. Jag har alltså spenderat hela dagen i örebro, men det var det värt... ville bara säga det.

men jag är ändå irriterad på en grej...

ÅÅHHH jag faller alltid tillbaka till The Kooks, Luke Pritchards röst är heartbreaking http://open.spotify.com/track/0UDFYzrb5copPflRuheuPJ

Framtid är ett ämne som jag tänkt mycket på denna vecka, vad vill jag göra? Men jag vet ju inte vad jag vill göra, men för tillfället så kretsar mina tankar i någon form av resa eller jobb utomlands. Men frågan är ju, vill jag göra det själv eller med någon/flera? Jag skulle ju helt klart kunna tänka mig att åka själv, man lär ju känna folk när man åker. Men det skulle ju ändå vara kul att uppleva allt tillsammans med någon och det ger ju samtidigt en trygghet. Jag har skaffat mig ett kapitalkonto som jag har börjat spara lite pengar på. Så nu känns det lite mer verkligt än vad det gjort tidigare. Jag funderar på en trip genom Europa, jag vill se Europas huvudstäder...

Mallan och Amelie har ju dragit till London och Pappa och Lena drar ju till NY om en dryg vecka och jag är ju lite avis. Jag skulle gärna dra någonstans nu, men det kommer nog inte hända fören till våren, efter jul i alla fall. Dessutom vill jag nog vara borta ett tag om jag skulle åka någonstans och då behöver man ju lite cash. Så jag får nog göra ett x antal mackor och diska x antal kilo disk innan det blir möjligt.

Men om jag skulle åka iväg, hur länge kan man vara borta? en vecka, en månad, ett år? Jag är ju dessutom ganska hemmakär, hur länge pallar jag? Men jag lär ju göra någonting värt, orkar inte bara se Västerås hela livet, livet är nog alldeles för kort för det.

I helgen kommer jag har fullt upp med både nytta och nöje, imorgon kommer jag jobba med Mats till typ 8 på kvällen. Därefter ska jag jobba på subban från halv ett till halv fyra, ett riktigt pisspass. Sen blir det att sova några timmar till det är dags att gå upp och tagga till match, ska spela match kl 13 i råbyhallen. Sen blir det att snabbt byta och och sticka till jobbet 16-20 och efter det så ska jag hem och fixa mig. För jag ska ut med jobbet, eller ah, alla som inte jobbar ska gå ut. Det ska bli riktigt kul, men det blir nog tyvärr ingen utklädnad för mig i år, lite tråkigt.

Det blev väldigt mycket "sen" i detta inlägg känner jag, men det blir lätt så efter ett stängningspass. Ordförrådet är inte det största...