Ännu en dag...
32 timmar har gått sedan jag satte en stålpinne rakt genom min tunga och nu kan jag säga att det gör rätt ont, en rätt så obehaglig bedövande och inflamerande känsla. Jag tror jag har gått och blivit sjuk också vilket inte är bra eftersom att om jag är sjuk så försöker kroppen läka sig själv och inte piercingen först... så nu har jag ont i tungan halsen, muskelvärk och feberkänningar, usch! men är det värt det? Jag om jag nu har betalat 500 spänn så är det värt det, och klyschan säger ju den som vill vara fin får lida pin. Så det är bara att bita ihop en tag till...
Jag har känt mig rätt seg hela dagen idag vlket kan bero på att jag har hålat mig, men jag trr inte att det bara beror på det. Jag är inte alls lika tillfredställd med livet som jag har varit och nästan allt känns jobbigt. Jag har för tillfället noll koncentrationsförmåga dessutom, vilket irriterar mig. För jag orkade mycket mer förut, både psykist och fyskikt tror jag, det känns så i alla fall.
jag försökte att förklara för min lärare Mattias att jag inte kommer någonstans på gund av att jag inte httar någon ro att arbeta. Jag tror att han förstod, han var ju ändå den första som kom fram till mig och frågade om hur jag egentligen mådde. Jag känner att jag kan lita på honom, men jag känner också att jag skämms för att berätta hur läget är. Jag har ju så stora kra på mig sjäv att jag ska lyckas i skoan osv. Jag berättade också för Emil Ö att jag har mått phsykistdåligt ett tag, usch vad allvarligt det låter. men Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det på någt annat sätt, för jag mår ju inte bra, men jag vet inte vad det är som utlöser den känslan. För att återgå till Emil så tror jag att han accepterade det, men ändå tror jag att han var lite förvånad. Men jag tror inte han mår så jättebra för tillfället heller. Det är ju en bitterljuv känsla att veta att någon annan också mår dåligt för då vet jag att jag inte är ensam i min närhet att må så, men jag vill ju inte att han ska må dåligt heller.
Nu ska jag fortsätta att kolla på filmen "Mina, jag och Irene", jag kommer ändå inte kunna sova på ett tag...
Hasta Luego!
