Måndag kväll
vissa stunder på vissa dagar tror jag att jag håller på att falla tillbaka till den deppiga Hanna igen. Den jag var under hösten, jag blir osäker på hur jag ska vara socialt och jag känner mig tråkig och ointressant. Att jag vågar inte ta tag i saker som jag brukade, att jag inte vågar ta plats som jag gjorde och att jag inte vågar ta kontakt, utan att känna mig osäker. Jag tror att det finns många som känner lika och att jag inte är ensam. Men ändå så känner jag mig ensam näst intill varje dag, vilket jag också vet att många gör. Men det betyder inte att det jag känner inte finns och inte riktigt vet hur jag ska ta tag i det. För saken är ju den att jag tycker om att vara ensam och att vara tyst när jag inte har något vettigt att säga. Men jag vill inte att min osociala sida ska få övertaget, för det var det jag kände i höstas. Jag som alltid haft ett bra självförtroende och en bra självkänsla började tvivla på vem jag var och jag kunde inte prestera längre. Vilket är frustrerande och deprimerande, eftersom jag har baserat nästintill hela mitt självförtroende på de prestationer jag gjort och mitt utseende. Att jag festade mycket har ju inte hjälpt till i efterhand har jag fått veta på den stresshanteringskurs som jag gick under hösten. Kursen var väldigt bra men om jag hade mått bättre under kursen så hade den nog hjält till mer, för jag har ändå fått en mer objektiv syn på mig själv och att jag kan analysera de dåliga tankar jag har och till viss del påverka hur jag ska reagera på dem.
Jag hoppas verkligen att jag faller tillbaka i samma hjulspår igen och jag måste börja tro på att jag är bra som jag är. Men det blir svårt när mina tankar tar mig tillbaka till mina falska sanningar om mig själv. Istället måste jag påverka min syn på mig själv genom att förbättra det jag tror jag är dålig på, såsom min sociala kompetens. Jag känner att jag försöker och jag känner mig gladare nu för tiden. Jag tror att det också beror på att jag har börja träna igen näst intilvarje dag, eller ja jag har i alla fall gjort det sen skolan började igen. Att träna gör mig gladare och jag mår bättre. Att vi är på väg som ljusare tider gör också livet lite lättare att leva.
Det var skönt att få skriva av mig lite... Det är svårt att prata om hur jag känner och därför måste jag få ut det på något sätt. Hoppas inte någon tröttnat eller tycker det är drygt att läsa om ännu en deppig tonårstjej. Men va fan who cares?
love
H
