hannagustin

För ett år sedan.. jag kommer ihåg hur dåligt jag mådde för ett år sedan, jag hade tappat uppfattningen om vem jag var. Jag var helt seriös med att jag inte kunde agera normalt i sociala sammanhang, jag visste att folk tyckte att jag var knäpp. Därför drog jag mig undan och det gjorde att jag blev mer emotionellt instabil än tidigare. Mycket av detta berodde på att jag precis insett att jag spelar i ett innebandylag som inte ser mig, jag var nästintill osynlig. Det är svårt hitta en roll i ett lag med så mycket stjärnor, när man är junior som också vill ta plats. Men om jag någon gång försökte ta mig i kragen och agera "normalt", som jag trodde man skulle bete sig, fick jag inget gensvar. Dessutom drog jag på mig en skada som visade sig aldrig skulle läka ordentligt. Jag kunde inte träna och därför blev jag ännu mer utanför i gruppen och det påverkade hur jag betedde mig i skolan. Jag kommer ihåg hur jag kunde sitta och fika tillsammans med några klasskompisar och tänka dåliga tankar om saker jag sa eller gjorde. "Nej Hanna vad håller du på med? Varför säger du så? Du ser väl hur dom kollar på dig? Inte undra att ingen vill vara med dig!", samtidigt försökte jag hänga med i samtalen som pågick. Jag sitter och skrattar åt det nu, men jag var på fullaste allvar seriös med vad jag tänkte då.

Det var en märklig tid... Jag levde mest i egna tankar och jag hade ingen aning om hur min framtid skulle se ut. För i min värld fanns det bara innebandy, det var det enda jag kände till. Idag har jag gjort mig av med min sporttjej-stämpel, jag hoppade av mina innebandydrömmar. Jag trodde aldrig jag skulle droppa, för jag var inte sån, jag såg ner på folk som gav upp.

Men jag tror nu i efterhand att det var meningen och jag ångrar det inte. För tänk vad jag hade missat om jag stannat?