Popen i mitt liv
Det är ingen hemlighet att jag nästintill bara lyssnar på pop, jag är helt säker på att det är ett släktdrag. Både jag och pappa är "popsnören" som han kallar det. För jag är lite för mesig för rock och har inte den rätta känslan för r'n'b & hip hop som är de tre största och mest populära musikgenrer i vårt samhälle. Men jag är inte enögd för det, det finns mycket bra musik som inte är pop, men popen liksom talar till mitt hjärta. En pop-melodi kan liksom få mig att känna eufori, en känsla av att gå på moln. Men den kan också ge mig tröst när jag har svårt för att uttrycka mina känslor. En poplåt förgyller den tråkiga vardagen och gör den lite mer magisk. Den som ger mig lite magi för tillfället är Anna Järvinen, men det är hennes första skiva som jag har fastnat för idag. Hennes sköra och uttrycksfulla röst liksom på ett nonchalant sätt får mig att le. Jag skulle inte säga att hon är bra på att sjunga, men hennes sätt att sjunga på gränsen till falsk falsett gör det originellt. Men jag har ju tidigare skrivit att ju mer unikt man sjunger desto bättre låter det i mina öron...
Jag har länkat till hennes första album"Jag fick feeling", bara namnet är ju underbart. Tryck på bilden.
