hannagustin

Det var länge sen jag var så rädd som jag var i natt, förföljelsemani och panik. Det är få saker som gör mig rädd på riktigt. Jag kan bara komma och tänka på att jag är rädd för fåglar och råttor. Men jag gissar att jag skulle kunna göra mig av med dem fobierna, om jag bara ville. Men i natt efter jobbet var jag skraj och jag kunde inte sova på väldigt länge. Jag var tvungen att kolla så att alla dörrar och fönster var stängda, flera gånger. Men jag hade egentligen inget att vara rädd för, inget hände.

I vilket fall så var jag på väg hem efter jobbet, jag hade varit med Malin och Sanne innan jobbet. Malin hade bilen med, så vi tog den med överallt och när vi skulle till Bill och Bob så gick vi. Det innebar att jag inte hade någon cykel att ta mig hem med, så jag var tvungen att gå hem. Halva vägen var inga problem, visst det var obehagligt att gå själv mitt i natten, men det har jag ju gjort förut. Men sedan när det var ca 200 meter kvar till där man svänger upp i skogen till mamma så ser jag polisen komma åkande. Jag hade absolut inte tänkt något över det om dem bara kört förbi, men dem stannar till vid mig. Jag blir helt stel, jag stannar och dem drar ner rutan. Sedan frågar dom vad jag gör, jag svarar att jag är på väg hem. De kontrar med att klockan är halv fyra på natten och jag är själv. Jag blir irriterad över varför de ens stannade, men jag svara trevligt att jag precis slutat jobbet men inte orkade ta cykeln till jobbet. De slutar se besvärade ut när dom inser att jag är nykter och säger något i stil med, ok vad bra och kör vidare. Det är då paniken smyger på, jag väljer att gå ända hem till pappa. Eftersom att jag inte vågar gå igenom skogen hem till mamma och för att jag dessutom inte förvarnat att jag tänkte sova där. Jag spanar runt efter rörelse och försöker lyssna efter annorlunda ljud, samtidigt som jag ökar takten på mina steg. Jag är rädd och jag börjar inbilla mig att det är någon som följer efter mig. När det är kanske 500 meter kvar hör jag något som jag tror är steg och jag börjar springa. Skräckslagen inser jag att jag har spelat tre innebandy matcher under dagen och mjölksyran når mina ben efter max 1 minut. Jag går sista biten hem eftersom jag inte orkar springa längre, men jag granskar allt runtomkring mig. Vid dörren försäkrar jag mig att inte någon är i närheten, jag springer upp för trappan och låser upp lägenheten. Stänger snabbt dörren och då börjar min panik komma, jag börjar med att stänga alla dörrar och fönster som står öppna. Sedan byter jag om för att sova, då hör jag ett brak. Jag ligger stel som en pinne i min säng och lyssnar. Efter ett tag går jag upp och kollar men jag inser att det måste varit Elin som har drämt ner något på golvet i sömnen. Jag öppnar mitt fönster igen och intalar mig att mitt beteende är patetiskt, jag kollar runt på internet en stund eftersom jag inte kan sova. Innan jag bestämmer mig för att så stänger jag fönstret igen, för säkerhetens skull.

Om inte Polisen hade stannat till hade jag sovit hos mamma och inte gått den långa vägen till pappa panikslagen. En sak är säker, jag kommer ALDRIG gå hem själv efter jobbet igen!

H