hannagustin

Egentligen har jag massor att skriva om, tankar som rusar runt i mitt huvud. Men en egenskap jag har är att inte få ord på min känslor och tankar, en egenskap som i 9 fall av 10 inte är till det bättre. Dessutom känns alla tankar på något sätt för privata för att skrivas eller uttalas. Om jag skulle offentliggöra dem så är jag öppen, och vem som helst kan ta kniven och döma mig. Men oftast så är det väl fel? men jag är ju rädd för det, därför undviker jag det. Undviker det lika mycket som alla andra som är rädda för att bli sårade, rädd för att sanningen gör alldeles ont. Vi är ju bara människor, eller?

Lite i taget, utan ansträngning

börjar jag inse, att snart

är tiden då jag växte upp över

jag kan snart kalla mig vuxen

 

Svallande känslor och förvirring

Vem är jag? Vad vill jag?

Vem bestämmer vad som är rätt?

Älskar, älskar inte, jag vet inte.

 

Ständiga frågor utan svar

Men jag ser allt tydligare nu

Jag ska lära mig leva, älska, se

För inget är för evigt