hannagustin

Häromdagen sprutade tårarna ner för min kinder och jag upplevde att allt runt omkring mig snurrade i ett evigt trivialt hjul. Att jag aldrig kommer komma loss från detta hjul, för jag har inte det som krävs att släppa taget. Jag vågar inte, för jag har inte någon stark känsla över vad jag egentligen vill. Jag sitter fortfarande fast här utan någon ledtråd om framtiden. Medan alla andra redan hittat sin väg, så har jag inte ens vågat ta ett första steg, så kändes det. När min pappa frågade mig om hur jag ville att mitt liv skulle se ut om 10 år så brast det totalt. Jag tjöt som ett litet barn och ville bara gräva mig under jord, det gjorde så ont inom mig. Varför? För jag vet knappt vad som kommer hända om vecka. För jag har inga framtidsvisioner som går att tyda. För att pressen att var unik, att se allt och uppleva, att helt enkelt leva livet har blivit en sådan stor hype att jag inte vet vart jag vill starta. Ska jag resa? Ska jag plugga? ska jag uppleva? Vart ska jag resa? Vad ska jag plugga? Vad vill jag uppleva?. Vem är jag?

Idag ser jag inget ljus i tunneln, men jag har inte samma panik. Det löser ju sig, men jag tror att det är min oro att misslyckas, att förlora som är störst. Det är den som tar över mig i sådana situationer som jag nyss beskrev, min prestationsångest. Jag tror att jag kan förlora i mitt eget liv, vilket känns patetiskt i skrivande stund. Men så är det ofta, det är en kvarleva ifrån min tid som idrottskvinna och ifrån tiden i plugget. Att man alltid ska vara bäst, göra mest mål och lyckas med allt, mvg är det enda som gäller allt annat är ett misslyckande.

Det är så svårt att acceptera att man duger som man är, att det här är mitt liv. Att livet inte är så jävla glamoröst som jag hade hoppats på.