Ett liv jag lagt bakom mig
Jag sitter nu i soffan, alldeles för trött för att sitta här, men jag känner att jag vill skriva något. Jag vet inte vad, så jag får se vart det leder...
Ikväll har jag varit i Kungsör, ett ställe som jag bara förknippar med innebandy och det var just den anledningen som jag satte min fot där idag. Första kvalmatchen till avancemang i division 2 och gissa vad? Vi vann, vi var verkligen grymt bra. Resultatet blev 7-2, men inga mål för min del idag, attans. Jag har på något sätt svårt att släppa innebandyn, men jag tycker egentligen det är drygt. Jag hatar bortamatcher, att spendera en hel kväll på att åka bil till typ kungsör eller örebro. Ibland känner jag att jag inte vill, men när jag väl är på planen är det som att jag glömt allt det jobbiga. Jag slipper liksom tänka, för det viktigaste just då är att spela bra och att göra mål. Att göra mål är liksom en av det mest underbara känslor som finns, det är en känsla av lättnad och stolthet. Om jag vågade skulle jag skrika rakt ut, jula dubbla gånger och ta emot publiken jubel. Men det gör jag ju inte, för det är ju så att man får inte vara för "mycket" i detta land, du får bli glad, men inte "för" glad. Så är det egentligen med det mesta, därför blir det svårt för en sådan person som mig som växer av komplimanger och positiv kritik. För jag går ju emot normen när jag tror mig vara duktigare än alla andra. Det har varit ett av mina stora problem under min innebandykarriär, eftersom när man avancerar uppåt till eliten så är man inte den som tar upp mest plats längre. För alla konkurrerar om varenda plats och det är svårt att slå ur underläge, speciellt när man inte får tillräckligt med uppbackning. Den största anledningen till att jag inte klarade av att ta mig till eliten var att mitt psyke inte var tillräckligt starkt av sig själv. Jag hade inte kraften att stanna när det inte var någon som pratade med mig, för det var så det var. Jag kunde gå hem och säga hej då, men det var ingen som hörde det. Så i slutet satt jag på min plats i omklädningsrummet som en grå mus, tyst utan att någon såg mig. Det gjorde att jag slutade prata i skolan och att jag dessutom fick färre och färre vänner kvar utanför innebandyn. Jag upplevde mig själv som socialt störd, att det var något fel på mig. Jag vet inte riktigt vad jag vill säga med detta, jag tror jag bara vill förklara, varför det blev som det blev. Eller rättare sagt en utav anledningarna till att jag slutade satsa helhjärtat på innebandyn.
Innebandyn är en del som jag nästan lagt bakom mig, jag spelar mest på skoj. Men under en match så är instiknkten att göra mål fortfarande lika stark. Men jag kommer nog aldrig kunna spela ut min lycka fullt ut någon mer gång.
Ikväll har jag varit i Kungsör, ett ställe som jag bara förknippar med innebandy och det var just den anledningen som jag satte min fot där idag. Första kvalmatchen till avancemang i division 2 och gissa vad? Vi vann, vi var verkligen grymt bra. Resultatet blev 7-2, men inga mål för min del idag, attans. Jag har på något sätt svårt att släppa innebandyn, men jag tycker egentligen det är drygt. Jag hatar bortamatcher, att spendera en hel kväll på att åka bil till typ kungsör eller örebro. Ibland känner jag att jag inte vill, men när jag väl är på planen är det som att jag glömt allt det jobbiga. Jag slipper liksom tänka, för det viktigaste just då är att spela bra och att göra mål. Att göra mål är liksom en av det mest underbara känslor som finns, det är en känsla av lättnad och stolthet. Om jag vågade skulle jag skrika rakt ut, jula dubbla gånger och ta emot publiken jubel. Men det gör jag ju inte, för det är ju så att man får inte vara för "mycket" i detta land, du får bli glad, men inte "för" glad. Så är det egentligen med det mesta, därför blir det svårt för en sådan person som mig som växer av komplimanger och positiv kritik. För jag går ju emot normen när jag tror mig vara duktigare än alla andra. Det har varit ett av mina stora problem under min innebandykarriär, eftersom när man avancerar uppåt till eliten så är man inte den som tar upp mest plats längre. För alla konkurrerar om varenda plats och det är svårt att slå ur underläge, speciellt när man inte får tillräckligt med uppbackning. Den största anledningen till att jag inte klarade av att ta mig till eliten var att mitt psyke inte var tillräckligt starkt av sig själv. Jag hade inte kraften att stanna när det inte var någon som pratade med mig, för det var så det var. Jag kunde gå hem och säga hej då, men det var ingen som hörde det. Så i slutet satt jag på min plats i omklädningsrummet som en grå mus, tyst utan att någon såg mig. Det gjorde att jag slutade prata i skolan och att jag dessutom fick färre och färre vänner kvar utanför innebandyn. Jag upplevde mig själv som socialt störd, att det var något fel på mig. Jag vet inte riktigt vad jag vill säga med detta, jag tror jag bara vill förklara, varför det blev som det blev. Eller rättare sagt en utav anledningarna till att jag slutade satsa helhjärtat på innebandyn.
Innebandyn är en del som jag nästan lagt bakom mig, jag spelar mest på skoj. Men under en match så är instiknkten att göra mål fortfarande lika stark. Men jag kommer nog aldrig kunna spela ut min lycka fullt ut någon mer gång.
Kommentarer
Trackback
