En gång för länge sedan..
När jag var liten bodde jag på landet, inte en affär i sikte och närmaste samhället var Skultuna som låg 7km därifrån. Vi bodde i ett hus som min pappa byggt tillsammans med min mamma som då var gravid med min lillasyster. Det var ett rött hus med vita knutar. Vi hade en stor tomt och på sommrarna så brukade jag ställa min stora skivspelare i fönstret som var på vid gavel. Sedan dansade jag och sjöng mina senaste favoriter på gräsmattan utanför mitt rum. Jag brukade också leka med dockor, barbies, my little ponnies och elins favoriter gosedjur. Det var alltid jag och elin som lekte tillsammans, det är i alla fall det jag kommer ihåg.
Jag brukade också leka tillsammans med min granne David som var ett år yngre än mig, vi brukade leka mer pojkiga lekar. Ett tag hade vi ett cowboy-fort och det hade ett namn som jag inte kommer ihåg.
Men jag kommer också ihåg hur jag kunde gå ut i skogen alldeles själv, och hur jag på våren rannsakade hela ängen för att hitta de första tussilagorna. En gång hittade jag den första på min egen födelsedag, då var jag lycklig. På ängen fanns det en björk som jag brukade klättra i och ibland tog jag med elin och david dit, men det var alltid jag som klättrade högst av oss.
I mina lekar brukade jag ofta fantisera ihop att jag bodde på det platsen jag befann mig på och jag var ofta ensam. jag tog hand om mig själv. Innan jag skulle sova kunde jag göra gångar i sängen med hjälp av täcket. Sedan kröp jag ihop som en boll i ett hörn av sängen och låtsades att jag bodde där och att gångarna var min rum.
Idag kan jag inte fatta att jag varit så liten, att det var jag. Jag ler åt vissa minnen som om det vore någon annan som upplevt dem. För den lilla flickan har inte många egenskaper som jag har idag. Men de dragen jag har kvar av henne är nog de mest starka dragen jag har. Jag är glad, jag vill gärna bestämma och få uppmärksamhet, och jag gråter så fort jag blir arg, ledsen, eller när jag inte kan hantera mina känslor.
Men något jag inte har kvar, det är viljan att bli florist.
Jag brukade också leka tillsammans med min granne David som var ett år yngre än mig, vi brukade leka mer pojkiga lekar. Ett tag hade vi ett cowboy-fort och det hade ett namn som jag inte kommer ihåg.
Men jag kommer också ihåg hur jag kunde gå ut i skogen alldeles själv, och hur jag på våren rannsakade hela ängen för att hitta de första tussilagorna. En gång hittade jag den första på min egen födelsedag, då var jag lycklig. På ängen fanns det en björk som jag brukade klättra i och ibland tog jag med elin och david dit, men det var alltid jag som klättrade högst av oss.
I mina lekar brukade jag ofta fantisera ihop att jag bodde på det platsen jag befann mig på och jag var ofta ensam. jag tog hand om mig själv. Innan jag skulle sova kunde jag göra gångar i sängen med hjälp av täcket. Sedan kröp jag ihop som en boll i ett hörn av sängen och låtsades att jag bodde där och att gångarna var min rum.
Idag kan jag inte fatta att jag varit så liten, att det var jag. Jag ler åt vissa minnen som om det vore någon annan som upplevt dem. För den lilla flickan har inte många egenskaper som jag har idag. Men de dragen jag har kvar av henne är nog de mest starka dragen jag har. Jag är glad, jag vill gärna bestämma och få uppmärksamhet, och jag gråter så fort jag blir arg, ledsen, eller när jag inte kan hantera mina känslor.
Men något jag inte har kvar, det är viljan att bli florist.
Kommentarer
Trackback
