hannagustin

När jag var liten bodde jag på landet, inte en affär i sikte och närmaste samhället var Skultuna som låg 7km därifrån. Vi bodde i ett hus som min pappa byggt tillsammans med min mamma som då var gravid med min lillasyster. Det var ett rött hus med vita knutar. Vi hade en stor tomt och på sommrarna så brukade jag ställa min stora skivspelare i fönstret som var på vid gavel. Sedan dansade jag och sjöng mina senaste favoriter på gräsmattan utanför mitt rum. Jag brukade också leka med dockor, barbies, my little ponnies och elins favoriter gosedjur. Det var alltid jag och elin som lekte tillsammans, det är i alla fall det jag kommer ihåg.
Jag brukade också leka tillsammans med min granne David som var ett år yngre än mig, vi brukade leka mer pojkiga lekar. Ett tag hade vi ett cowboy-fort och det hade ett namn som jag inte kommer ihåg.
Men jag kommer också ihåg hur jag kunde gå ut i skogen alldeles själv, och hur jag på våren rannsakade hela ängen för att hitta de första tussilagorna. En gång hittade jag den första på min egen födelsedag, då var jag lycklig. På ängen fanns det en björk som jag brukade klättra i och ibland tog jag med elin och david dit, men det var alltid jag som klättrade högst av oss.
I mina lekar brukade jag ofta fantisera ihop att jag bodde på det platsen jag befann mig på och jag var ofta ensam. jag tog hand om mig själv. Innan jag skulle sova kunde jag göra gångar i sängen med hjälp av täcket. Sedan kröp jag ihop som en boll i ett hörn av sängen och låtsades att jag bodde där och att gångarna var min rum.

Idag kan jag inte fatta att jag varit så liten, att det var jag. Jag ler åt vissa minnen som om det vore någon annan som upplevt dem. För den lilla flickan har inte många egenskaper som jag har idag. Men de dragen jag har kvar av henne är nog de mest starka dragen jag har. Jag är glad, jag vill gärna bestämma och få uppmärksamhet, och jag gråter så fort jag blir arg, ledsen, eller när jag inte kan hantera mina känslor.

Men något jag inte har kvar, det är viljan att bli florist.

Det finns alltid två sidor på ett blad.

Idag vändes ett blad, jag är lycklig, glad, förväntansfull och adrenalinpumpad till bristningsgräns. Jag är glad att leva här och jag njuter av att få uppleva denna stund i mitt liv.

För tillfället skulle jag kunna stanna kvar i detta liv ett tag till, jag har inget emot min tillvaro.

Varför denna glädje?

För jag kan motbevisa mitt förra inlägg genom styka ett streck över det. För jag har insett att jag spelar i ett lag som jag trivs i. Men också för att min lagkamrater verkar trivas med att ha mig med, vilket jag inte upplevt på väldigt länge. Den segern är större än den segern vi vann idag. För vi vann, 4-1 till oss mot det tuffaste motståndet i kvalet till division 2.

Nu ska jag sova ett par timmar och sedan jobba hela dagen och natten imorgon. Men på lördag smäller det igen, sista kvalmatchen och efter det en lagfest, där förnamnet är för bra för att vara sant.

Jag sitter nu i soffan, alldeles för trött för att sitta här, men jag känner att jag vill skriva något. Jag vet inte vad, så jag får se vart det leder...

Ikväll har jag varit i Kungsör, ett ställe som jag bara förknippar med innebandy och det var just den anledningen som jag satte min fot där idag. Första kvalmatchen till avancemang i division 2 och gissa vad? Vi vann, vi var verkligen grymt bra. Resultatet blev 7-2, men inga mål för min del idag, attans. Jag har på något sätt svårt att släppa innebandyn, men jag tycker egentligen det är drygt. Jag hatar bortamatcher, att spendera en hel kväll på att åka bil till typ kungsör eller örebro. Ibland känner jag att jag inte vill, men när jag väl är på planen är det som att jag glömt allt det jobbiga. Jag slipper liksom tänka, för det viktigaste just då är att spela bra och att göra mål. Att göra mål är liksom en av det mest underbara känslor som finns, det är en känsla av lättnad och stolthet. Om jag vågade skulle jag skrika rakt ut, jula dubbla gånger och ta emot publiken jubel. Men det gör jag ju inte, för det är ju så att man får inte vara för "mycket" i detta land, du får bli glad, men inte "för" glad. Så är det egentligen med det mesta, därför blir det svårt för en sådan person som mig som växer av komplimanger och positiv kritik. För jag går ju emot normen när jag tror mig vara duktigare än alla andra. Det har varit ett av mina stora problem under min innebandykarriär, eftersom när man avancerar uppåt till eliten så är man inte den som tar upp mest plats längre. För alla konkurrerar om varenda plats och det är svårt att slå ur underläge, speciellt när man inte får tillräckligt med uppbackning. Den största anledningen till att jag inte klarade av att ta mig till eliten var att mitt psyke inte var tillräckligt starkt av sig själv. Jag hade inte kraften att stanna när det inte var någon som pratade med mig, för det var så det var. Jag kunde gå hem och säga hej då, men det var ingen som hörde det. Så i slutet satt jag på min plats i omklädningsrummet som en grå mus, tyst utan att någon såg mig. Det gjorde att jag slutade prata i skolan och att jag dessutom fick färre och färre vänner kvar utanför innebandyn. Jag upplevde mig själv som socialt störd, att det var något fel på mig. Jag vet inte riktigt vad jag vill säga med detta, jag tror jag bara vill förklara, varför det blev som det blev. Eller rättare sagt en utav anledningarna till att jag slutade satsa helhjärtat på innebandyn.

Innebandyn är en del som jag nästan lagt bakom mig, jag spelar mest på skoj. Men under en match så är instiknkten att göra mål fortfarande lika stark. Men jag kommer nog aldrig kunna spela ut min lycka fullt ut någon mer gång.

Häromdagen sprutade tårarna ner för min kinder och jag upplevde att allt runt omkring mig snurrade i ett evigt trivialt hjul. Att jag aldrig kommer komma loss från detta hjul, för jag har inte det som krävs att släppa taget. Jag vågar inte, för jag har inte någon stark känsla över vad jag egentligen vill. Jag sitter fortfarande fast här utan någon ledtråd om framtiden. Medan alla andra redan hittat sin väg, så har jag inte ens vågat ta ett första steg, så kändes det. När min pappa frågade mig om hur jag ville att mitt liv skulle se ut om 10 år så brast det totalt. Jag tjöt som ett litet barn och ville bara gräva mig under jord, det gjorde så ont inom mig. Varför? För jag vet knappt vad som kommer hända om vecka. För jag har inga framtidsvisioner som går att tyda. För att pressen att var unik, att se allt och uppleva, att helt enkelt leva livet har blivit en sådan stor hype att jag inte vet vart jag vill starta. Ska jag resa? Ska jag plugga? ska jag uppleva? Vart ska jag resa? Vad ska jag plugga? Vad vill jag uppleva?. Vem är jag?

Idag ser jag inget ljus i tunneln, men jag har inte samma panik. Det löser ju sig, men jag tror att det är min oro att misslyckas, att förlora som är störst. Det är den som tar över mig i sådana situationer som jag nyss beskrev, min prestationsångest. Jag tror att jag kan förlora i mitt eget liv, vilket känns patetiskt i skrivande stund. Men så är det ofta, det är en kvarleva ifrån min tid som idrottskvinna och ifrån tiden i plugget. Att man alltid ska vara bäst, göra mest mål och lyckas med allt, mvg är det enda som gäller allt annat är ett misslyckande.

Det är så svårt att acceptera att man duger som man är, att det här är mitt liv. Att livet inte är så jävla glamoröst som jag hade hoppats på.

We take one step into my wonderland
with blue roses and friendy big fishes
There's a fog in the air and it smell like peaches.
Take my hand, I'll show you everything.

We are walking along the shore
Birds are talking and they sings like Elvis
Where do you take me my dear?
Does it really matter darling?

Don't you see?
Yesterday is now and tomorrow never comes.
Please kiss me for all this time,
we wasted on not living the dream.

He lean closer to me, nothing happens
Everything goes blur
Then I wake up, to the sound of,
I can't help, falling in love

The Kings Of Vegas – I Can't Help Falling In Love With You (as made famous by Elvis Presley)